Så var det dags att åka så långt söderut som till Malmö.

Det var längesedan vi spelade där, och då som förband till Blackmore´s Night på Slakthuset.

Nu var det konsert på Blå båten och ingen Richie Blackmore där så långt ögat kunde nå.

Spelning både fredag och lördag kväll och en heldag ledig tid i Malmö däremellan.

Fredagens konsert bjöd på utsålt och väldigt glada människor i publiken!

Vi introducerade något som vi kallar för ”fritt val” i andra set. Det innebär att någon i bandet får välja vilken låt vi skall spela. Igår gjorde Kenneth ett ganska safe val med ”I won’t be here in the morgning” som det ju faktiskt inte var särskilt länge sedan vi spelade, men vem vet vad som kan komma i kväll. David hintade om att han tänker välja ”Immortal” om det blir hans tur, och den har ju t.ex. Lars aldrig spelat, så det kan bli spännande. Vi (och när jag säger vi menar jag förstås herr Ekh) sålde osannolikt många plattor efteråt så folk var helt klart nöjda – roligt!

 

 

Utanför Hilleröds vandrarhem

 

Idag har vi traskat runt på stan i Malmö och fikat och tittat i affärer.

Alla visade stort engagemang i sökandet efter mitt favoritläppglans som tyvärr är på utdöende.

Kenneth tvingade in oss på Matas när vi nästan hade gett upp, och BINGO! Där fanns det!

Jag köpte på mig ett litet lager för säkerhets skull.

Ja, jag vet att jag här visar upp skrämmande likheter med Maria Montassami, men det är inget att göra något åt.

I just LOOVE my choko glaze number 42!

 

Mycket mer än så blev inte inköpt. Jag tror att David köpte en ficklampa och Kenneth smög vid ett tillfälle in i en chokladpralin-affär, men någon shopping av värde presterade vi inte.

 

Däremot passade David på att stress-testa sig hos några scientologer på torget. Tydligen är han inte alls stressad av West of Eden – skönt att få det vetenskapligt och bortom alla tvivel bevisat en gång för alla!

David gör stress-test.

 

Dags att vila en stund innan det är dags att åka tillbaka till Blå båten igen.

Vi hörs

 

/J

 

 

 

 

 

 

Värmland igen alltså.
Återigen åkte vi norröver på 45:an, Europas längsta väg. Trots att det bara var ett par veckor sedan vi åkte där sist, lyckades vi ändå köra fel flera gånger. Efter en mängd omvägar och vändningar lyckades vi genom att titta på myrstackar och mossans placering på trädstammarna äntligen få riktning norröver och passerade så småningom de vanliga sevärdheterna i Dalsland; skyltarna med ”VAPEN!”, isbjörnen i trädgården, gula cafét och inte så mycket mer än så. (Se tidigare blogg: Svennis knivar och bilar )

 

Tiden fördrevs med hjälp av Kenneths nya frågesport ”sant eller falskt?” Jag och Ola är nu inför hemresan i delad ledning på 6 rätta svar i rad och har därmed också delad vårdnad om  den något märkliga trofén (se foto här nedan)

Vi fick bl.a. lära oss att barn med dålig andedräkt inte får gå till skolan i West Virginia, och att män i Arkansas får slå sina fruar, men bara en gång i månaden. Lite snålt kan tyckas (skojar bara förstås)

(Trofén )

Framme vid Billeruds golfklubb checkade vi in i våra stugor och drabbades av stor lust att slå några slag på driving rangen. Sagt och gjort – vi lånade klubbor ,köpte några hinkar med golfbollar och satte igång. Kenneth var kung av golf, men vi andra var inte helt kassa heller. Ett extra plus för Martin och Ola som tvingades slå åt fel håll eftersom det inte fanns några vänsterklubbor.

 

 

 

 

Sedan var det dags att åka till festivalplatsen för  Segmon Folk&Rock och soundchecka.  Det var en riktig gammal hederlig Folkets park – jättemysig, och trevliga ljudtekniker samt arrangörer.

Passade på att ta ett par papparazzi-foton uppifrån logen, av Kenneth, Lars och David när de kollade in utbudet i försäljningstälten. Vet inte vad ni tycker, men personligen är jag lättad över att David inte genomförde köpet att den randiga jättemössan, och tänk att Kenneth var så intresserad av glittriga schalar  – hade jag ingen aning om!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessvärre var det inte särskilt mycket folk när vi spelade, men vi gjorde en bra kosert ändå tycker jag. Det lät jäkligt bra kändes det som. : )

 

Efter spelningen åt vi kycklinggryta alternativt tacostallrik och drack ett glas vin, och efter det hade folket i Värmland tydligen förfestat klart hemma i stugorna, för det började välla in människor i ett inte helt nyktert tillstånd. Folk smusslade fram fickpluntor, och sa ”Körv” och ”granna töser” och man kände tydligt att man inte var på Stureplan.  Kul för festivalarrangörerna att de fick tur med vädret denna kväll och att det kom mycket folk.

(Ola hänger vid den gamla fina biljettkassan)

När Nationalteatern var inne på sina extranummer tackade vi för oss och gick mot turnébussen. Det var mörkt vid bilen så jag snubblade till över något som visade sig vara en överförfriskad man som satt och sov lutad mot vår bil. Lars beordrade honom att vakna och han lydde snällt och vinglade iväg i natten.

 

Hemma vid golfklubben igen tyckte Martin att det var en rolig idé att bära iväg med en GB-gubbe bort till David, Lars och Kenneths hus och hålla upp den i fönsterrutan. Inte lika roligt tyckte han det var när han gick utanför huset för att kissa halv sju i morse och det helt plötsligt går förbi två damer med golfbagar.  Är också tveksam till hur roligt damerna tyckte det var. Sedan tvingades Martin bära tillbaka glassgubben till restaurangen inför de förvånade blickarna från en grupp golfare som hade samlats där innan morgonens runda. : D

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som alltid ett äventyr och en upplevelse att vara ute och spela.

Tack Segmon Folk&Rock hoppas vi ses igen!

 

/J